ianea

Jag trodde jag skulle dö idag, orealistiskt tänkande men när jag låg på golvet i omklädningsrummet i fosterställning och bara ville skrika rakt ut av smärtan trodde jag att nu är det slut. Nu har tarmarna gett upp och gått sönder. Uppenbarligen var de inte slutet för mig och vad det var de vet jag inte. Trodde jag upplevt alla typer av magsmärtor vid de här laget men icke. Min mage styr mitt liv numera och har gjort det sen min gastric bypass operation 2008. Magkatarr, gallsten, dumping, kramper, "gasbubblor", magknip, molande smärta, intensiv smärta, långvarig smärta, hugg. Ont flera dagar i rad konstant, ont i perioder under dagen. Tarmsmärta följt av akuta behov. Inte så kul på stranden, dejten, nattklubben, mötet, bion, motorvägen... ställena är många och smärtan enorm. Frågan är vad som hände idag, gått igenom alla smärtor och försökt minnas om jag haft detta innan. Haft ont på samma ställe men inte i samma styrka och på alla ställena på en gång. Om jag skulle satsa på något skulle jag säga tarmvred men då behöver man väl hjälp av sjukvården för att få de att gå över... eller?

Detta är mitt liv, en värld som jag inte frivilligt lever i men fått lära mig acceptera. En operation som skulle leda till ett bättre, lättare liv med mindre hälsoproblem. Lättare - ja, bättre - kan diskuteras, bättre hälsa - absolut inte! Är jag lyckligare nu när jag är en fet smalis än när jag bara var fet. Skulle inte tro de. Visst finns det fördelar med att vara mindre men psyket är sämre, smärtan är värre och ensamheten större. Värst av allt är trots allt känslan av att vara en fet smalis. Utan kläder ett fetto med hemsk kropp, med kläder en vacker varelse som får männen att vända sig om.